Racerapport Min första Maraton – Stockholm Marathon

Till att börja med är det lite förvirrande det här med maraton och marathon. Jag skriver maraton, men det heter Stockholm Marathon vilket ju kan gå under kategorin engelska men sedan heter det även Stockholm halvmarathon så jag vet inte längre vad jag ska skriva… Oavsett så tror jag ni förstår vad jag menar, med eller utan h.

Igår sprang jag alltså mitt första maraton. Min första spontana recension till min löparkompis Linda på sms var att; “Både väldigt mkt jobbigare än jag trodde, men också lättare”.

Kvällen innan loppet upptäckte jag att min fyraåring hade feber, så efter en vecka av bacillskräck så fick det sin kulmen där kan man säga. Min sambo fick sova tillsammans med barnen i deras rum, vi lämnar inte barnen ensamma över natten när de har feber pga av att de båda har haft väldigt mkt feberkramper. Jag fick således en ostörd natt, men jag vaknade av maratonnerver ett antal ggr.

På morgonen var jag nervös, men kände mig pigg och frisk! Efter frukost och sista fix med packningen så drog jag in mot Stadion. En lyx med att bo i Stockholm är närheten till många av de lopp som finns här. Att bara kunna ta tunnelbanan och kuta.

IMG_3890

Vädret var perfekt för löpning, svalt och molnigt/lite disigt. Dock visste jag att regnet skulle komma, förr eller senare. Hela veckan har jag besökt alla väder-siter som går att komma åt och alla har visat på KRAFTIGT REGN mellan 12-16…. Starten på loppet är kl 12…

I vilket fall så var det väldigt skönt att det inte regnade innan starten, jag och min löparkompis Therese träffades och åt mellis tillsammans och nojade oss över klädval och toalettbesök.

2015/05/img_0483.jpg

Som tur är finns det mkt skog i närheten av Östermalms IP så det fick bli ett besök i buskarna en stund före start. Vi startade i olika startgrupper så vi önskade varandra lycka till och skildes åt då jag startade 10 min före henne.

IMG_3892

På väg upp mot min startfålla så träffade jag Lovisas syster Agnes som gav några tips om att undvika farthållarna pga av trängseln och att behålla min extra tröja på ett par hundra meter in i loppet. Hon kändes så lugn och avslappnad så jag bestämde mig för att försöka att ha samma approach. Det visade sig sedan att hon sprang loppet ca 40 sekunder snabbare än mig, snacka om att vara jämnsnabba!

IMG_3894

I väntan på startskottet så kände jag mig väldigt lugn, jag skulle ju bara jogga iväg. Ingen stress, eller jagandet av sekunder och hög puls, utan bara jogga. Skönt! Och första milen var väldigt skön. Jag kollade klockan då och då för att inte dras med i ett allt för högt tempo och sprang något snabbare än planerat. Jag har hela tiden sagt att mitt mål är att kunna springa hela vägen och att jag inte har något tidsmål, detta för att inte sätta för hård press på mig själv. Men innerst inne så ville jag såklart under 4 timmar, och ännu hellre runt 3:45 som jag ändå visste var ett rimligt mål. Så jag tänkte att om jag tar mig i mål så det det brons, springer jag på under 4 så blir det silver och 3:45 så blir det GULD! Det kändes dock väldigt skönt att jag INTE hade sagt detta till ngn utan att det var mitt egna mål.

Vid Rålis stod min kära sambo och barnen, samt väldens bästa Anna med sina barn och hejade på mig. Anna hjälpe även min sambo med att ta hand om våra barn när han skulle cykla och heja på andra ställen.

maraton

När jag sprungit en mil så slog det mig att  shit nu ska jag mala på så här i 32 km till. Det hade börjat regna och det var mest steget från andra löpare som hördes runt omkring mig. jag fokuserade på nästa mål 15 km, dvs en dryg tredje del av loppet. Efter det så fokuserade jag på 21.1 och att jag ute på Gärdet skulle slå på musiken. Vändan på Gärdet kändes inte kul, det regnade mer och mer och man skulle springa bort från målet och sedan vända tillbaka för att sedan springa ut mot Djurgården igen. Efter 21.1 så fick vi saltgruta, som jag intressant nog stoppade i mig och sköljde ner med sportdryck. Sportdryck hade jag druckit vid varje station innan också. Efter saltgurkan så slog jag igång musiken och det hjälpte. Jag fick en nytändning och visslade med i en låt (förlåt alla medlöpare) och det kändes lite som att jag dansade fram. Efter några km på Gärdet så såg jag Hanna och Lovisa för andra gången under loppet. Så skönt att se några bekanta ansikten som hejar på en. Strax därefter dök min sambo upp med äppeljos och kunde berätta att Tyra var ok trots febern och att de var och åt Mellis med Anna. Han cyklade med en bit och det gjorde att jag klarade slutet på Djurgården utan att tänka så mkt på att jag sprang.

IMG_3916

Efter Djurgården så var det ju snart dags att passera 30 km! Det kändes fortfarande ganska bra i kroppen och tempot var inga problem att hålla. Nu ösregnade det och blåste en hel del. Det var blött men jag frös inte. Ett par av tårna började göra sig påminda. Efter 30 km var det mentala målet att fortsätta mot 32. Efter det var det ju “bara” en dryg mil kvar. Och efter 32… ja då började det helt plötsligt kännas lite tyngre. Men med publikens hjälp så spurtade jag upp för det branta partiet innan Västerbron, lite show måste man ju trots allt bjuda på till de stackarna som står där och hejar i ösregnet. Nu var siktet inställt på 35. Och självklart så tänkte jag när jag passerade 33 att längre än så här har jag aldrig sprungit i sträck förut. Mellan 35 och 37 så var det inte så kul alltså, ösregn och segt. Musiken kunde jag inte fokusera på längre. Benen blev allt tröttare och men jag hade ivf räknat ut att under 4 timmar skulle jag komma hur mkt jag än tappade, om det nu inte skulle hända en olycka. Jag sprang om allt fler och många var det som stod och stretchade sina stackars krampande vader. vid Centralen så stod min mest otippade support, min barndoms bästis Jenny som jag återuppfått lite kontakt med via Facebook. Det gjorde att jag orkade kämpa vidare i samma takt upp för den sega Torsgatan. Och nu var det inte långt kvar till 40 km! Jag fokuserade på 40 och tänkte att känner jag mig så här efter det så kan jag nog våga öka takten lite lite till. Och shit vad skönt det kändes att passera 40 km. Ynka 2.1 km kvar. Den mest efterlängtade km-stolpen 41 var en glädje att passera och efter det så “spurtade jag in mot Stadion”, skrikandes håll höger åt alla som “lunkade” längst till vänster 😉 Väl inne på stadion så sprang jag riktigt snabbt och körde ytterkurvan för att kunna springa om folk. Dock infann sig inget Halleluja-moment som alla pratat om efter målgången, utan en väldigt trötthet och ett fokus på att snabbt få på sig en sopsäck eller liknande för att inte börja frysa.

maraton

Jag fick min medalj och en vattenflaska men klarade inte av att dricka speciellt mkt. Linkade bort mot Östermalms IP och lyckades få ut mitt ombyte och in ett överbefolkat omklädningsrum för att byta om. Det var nästan det svåraste på hela dagen. Att byta om på 30 kvadratcentimeter, allt var blött, alla var blöta. Jag blev väldigt imponerad över de som gick och duschade! Jag ville bara HEM. Jag orkade inte ens ta en selfie med medaljen.

När jag bytt om och lyckats packa ner allt blött (trosorna gick att krama ur) i påsen så lyckades jag ivf ta en bild med medaljen. Sedan linkade jag tillbaka mot tunnelbanan. Grattissms och meddelande på FB och Instagram rullade in, men jag kände mig mest helt slut. Lyckades trycka i mig en knäckemacka som vi fick vid T-banan och en påse nötter och sedan kom jag äntligen hem! Efter någon timme kom hungern och jag inhalerade en pizza!

Idag känner jag mig mer glad över min prestation! Mest ont har jag på två av tårna som har rejäla blåsor. Som tur är gick de inte sönder under loppet, men att ha skor i dag har varit plågsamt. Tog ut sulorna ut ett par löparskor så funkade det hyfsat.  Benen är också väldigt stela, men på det stora hela känner jag mig pigg! Tänk vad kroppen klarar av!

Tiden då? Jo jag sprang det hela på 3:42:55 Heja mig! 🙂 Tack alla (ingen nämnd ingen glömd för support, tips, stöd och allt!)

IMG_3899

maraton

Advertisements
This entry was posted in Lopp and tagged , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Racerapport Min första Maraton – Stockholm Marathon

  1. Camilla Lind says:

    Heja dig! Vilken prestation! Jag följde dig på datorn, man kunde se hur du ökade farten på slutet!

  2. MarveW says:

    Varmaste gratulationer. Imponerande bra i regnet och en bra tid. Du är en förebild!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s